The story (it is written in Swedish):
Det var en gång en
enhörning som hette Rose och hon bodde i ett magiskt land som låg bortom
stjärnorna. Hon hade en rosa päls och lila man och svans. Själva hornet var
silverglänsande. Hon var mycket lycklig tillsammans med sin lilla familj. Men
en dag skulle allt förändras. Något som gjorde att Rose och hennes familj
skulle tvingas fly till en helt annan värld. Det började med att någonting
mörkt sänkte sig över dalen där de bodde. Fåglarna slutade att sjunga och
blommorna vissnade. Dessutom upptäckte Rose att magin också började försvinna. ”Vad
är det som händer?” undrade Rose. Ett häftigt regn kom in över dalen och det
fortsatte att regna i nästan en hel vecka. Åskan dundrade mot bergen och
blixtarna lyste upp himlen. Ingen av enhörningarna ville vara utomhus fast det
var deras naturliga liv. De började söka efter en grotta att ta skydd i men de
få som fanns var upptagna av andra djur eller väsen. Vad skulle de ta sig till?
Det fanns en hotfylld känsla i landet. Var det kanske den onda draken som hade
vaknat till liv igen? Men det kunde väl inte vara möjligt, hade inte en tapper
och orädd riddare för länge sedan dräpt draken!? Men ändå, det var samma otäcka
känsla märkte Rose. Enhörningarna höll rådslag och beslutade till sist att de
måste fly till en annan värld. ”Vi måste genast ge oss i väg. Innan magin
försvinner helt”, menade Silverpilen som var Roses hingst. Det höll Rose och de
två fölen med om. I piskande regn kämpade de sig till gränsen, därefter fällde
de ut sina vingar och flög igenom den svarta himlen. Stjärnorna glimmade kallt
men ändå rofyllt. ”Vi ska klara av det här!” ropade Silverpilen till de andra
medan de sökte efter en ny plats att bosätta sig på. ”Tror du att vi någonsin
kan fara tillbaka, mamma?” snyftade dottern Apple. ”Jag vet inte, min kära.
Förhoppningsvis kommer en ny riddare och dräper draken.” Sonen Vitnos menade
att det skulle kunna ta miljontals år. Då kände de alla en djup sorg i sina
hjärtan. Men tillslut upptäckte de en stor ö som låg i ett turkost hav. Det såg
faktiskt riktigt hemtrevligt ut med alla palmer som vajade i den svaga brisen.
”Här kan vi stanna!” tyckte Rose och de andra nickade. När de väl hade landat i
den mjuka sanden hörde de fågelsång. ”Åh, vad jag har saknat detta”, suckade
Apple och blundade. ”Och här lever fortfarande blommorna”, log Silverpilen. ”Men
vi får inte glömma att det inte lever någon magi här”, påminde Rose sin familj.
”Annars tror jag att vi kan trivas riktigt bra här. Det viktiga är att vi inte
ger upp hoppet om att en dag återvända till vår värld.” De bestämde sig för att
dricka saften från kokosnötter och därefter vila upp sig efter den långa
färden. Nästa morgon väcktes de av fågelsång. Solen värmde dem och de suckade
njutningsfullt. Apple och Vitnos ville utforska ön och de galopperade glatt över
sanden. Plötsligt hördes fågelsång och en liten blå fågel kom flygande och slog
följe med enhörningarna. Det verkade som om den ville visa något. ”Ska vi följa
efter fågeln?” frågade Apple sin bror. Han funderade ett tag innan han långsamt
nickade. Fågeln ledde dem till en grotta och det som mötte de två
enhörningsfölen fick dem att darra till av skräck. ”En…drake!” utbrast Apple.
De vände genast om men det stora gröna odjuret ropade: ”Nej! Stanna! Jag är
inte farlig, jag lovar!” Fågeln kvittrade som om den höll med draken. De två
enhörningarna vände sig om eftersom hans röst hade låtigt snäll och ofarlig. ”Jag
är så glad att ni har hittat hit. Ni skulle bara veta hur ensam jag har känt
mig här. Ja, jag har ju lilla fågel blå här men det är ju inte riktigt samma
sak. Åh, om det ändå fanns fler drakar.” När Apple och Vitnos hörde detta fick
de en idé. Det var säkerligen riskfyllt men varför inte försöka? ”Där vi kommer
ifrån bor en drake men han är hemskt elak! Tror du att det finns en chans att
du skulle kunna få honom att ändra på sig? Här på ön är det verkligen vackert
men vi saknar vårt hem så mycket. Draken gjorde så att magin i vårt land
försvann och så att blommorna vissnade.” Draken tittade på dem med sorgsen
blick. ”Åh, stackare! Så klart att jag vill hjälpa er. Kan jag bli vän med den
andra draken skulle jag bli väldigt lycklig. Är det bara ni två här eller finns
det fler som är som ni?” Vitnos nickade och berättade att deras mamma och pappa
var på andra sidan ön. ”Vi kan föra dig till dem så berättar vi nyheten.” Sagt
och gjort. Rose och Silverpilen höll med om att man alltid kunde göra ett
försök. Den väldiga draken hade inget namn så de döpte honom till Spike. När
det blev kväll påbörjade de resan hem. Väl framme i enhörningarnas land
upptäckte de att stormen hade lagt sig. ”Tack och lov!” suckade Rose lättat. ”Nu
letar vi upp draken;” tyckte Spike och lovade att han skulle skydda dem. ”Tänk
ändå att det finns snälla drakar,” viskade Apple till Vitnos som log. ”Vi lär
oss något nytt varje dag,” svarade han och buffade henne lätt på nosen. De
hittade den andra draken i en grotta som liknade den på ön. ”Hallå!” ropade
Spike och han fick genast ett svar tillbaka. Det märkliga var att hans röst lät
lika snäll som Spikes. ”Det här var intressant,” tyckte Silverpilen och såg
fundersam ut. ”Har vi kanske missförstått honom?” undrade Rose. ”Tänk att en
annan drake finns,” mullrade det inne från grottan. Spike log lite och svarade,
”När mina vänner enhörningarna berättade att det bodde en drake i deras land
ville jag genast följa med och möta denna.” Nu mörknade åter himlen och
blixtrar lyste upp himlen. ”Vad är det som händer? Nu är det precis som när vi
lämnade vårt älskade hem,” sade Rose med lätt darrande röst. ”Det betyder att
han är arg,” förklarade Spike med låg röst. ”Arg? Men vi har väl inte gjort
något,” konstaterade Apple och rynkade pannan. ”De där enhörningarna låter mig
aldrig vara med i deras gemenskap,” mullrade den andra drakens djupa röst. ”De
trodde att en riddare hade dräpt mig för länge sedan men så är det verkligen
inte. Jag bestämde mig för att dra mig tillbaka eftersom jag tydligen inte var
välkommen in i gemenskapen. Men till slut kunde jag inte stå ut längre. Ilskan
vaknade på nytt i mig.” Enhörningarna förstod att det var därför magin tillfälligt
hade försvunnit. ”Förlåt oss drake!” sade alla enhörningarna på samma gång. ”Det
gick ett rykte att det för länge sedan levde en elak drake i vårt land som blev
dräpt och vi trodde på det. Vi hade ingen aning om att du fortfarande levde och
inte alls var elak. Det gör oss ledsna att du känt dig utanför all denna tid.
Det är synd att du inte försökte prata med oss. Det gjorde Spike och då insåg
vi att den som hittade på ryktet om drakar verkligen talade osanning.” Draken
hängde lite med sitt rödglänsande huvud. ”Då ber jag också om ursäkt! Tänk
vilka missförstånd och rädslor som legat i vägen för vänskap.” De bestämde sig
för att döpa sin nya vän till Rubin och alla kände sig lyckliga. Enhörningarna
för att de hade fått tillbaka sitt hem och drakarna för att de hade funnit
vänner och aldrig mer behövde känna sig ensamma mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar